Ibland så kan familj/vänner bli en så kallad vana, man tar dom förgivet för man vet att dom alltid finns där.
Men det gör dom inte. Inte för alltid. Jag vet att vi alla har en önskan om att det inte ska finnas någon dödlighet.
Ibland är livet så orättvisst att man blir arg, varför just han/hon?
Man kan inte kontrollera vad som händer i livet, det som händer, det händer.
Vi måste leva med det. Vi måste ta vara på det vi har. Nu, inte sen.

Det senaste året har fått mig att inse vilka som är mina riktiga vänner, vilka som är sanna och vilka som är falska, vilka som snackar mest skit, de som utnyttjar en, de som enbart är ytliga vänner.
Det är så tråkigt när sånt händer, men man utvecklas och ligger steget före när man inte är likadan tillbaka för att få sin "hämnd". Man behöver inte ha kontakt varje dag för att vara bästa vänner. utan man hörs av när man har tid. Även om det går 1 månad.
Jag har sårat en av mina bästa vänner, det enda jag kunde lita på och vi pratade om allt. En dag stängde jag bara av och hon fanns inte i mitt liv längre.
Vilket jag ångrar något fruktansvärt idag, jag stötte bort min bästa vän. Varför? varför öppnade jag inte ögonen direkt när hon sa till mig?
Jag har fått anstränga mig för att få tillbaka förtoendet av henne.
Jag är glad att jag har henne som vän igen och ja skulle aldrig förlåta mig själv om jag förstörde det igen.

Känslan att förlora en vän/familjemedlem är hemsk. Jag hoppas att jag aldrig kommer att uppleva det igen.
Aldrig någonsin.

Tre skeden i livet, Det förflutna som aldrig återvände
Nuet som inte varar, Framtiden som är okänd.

Vi kan inte spola tillbaka tiden, men minnena lever kvar <3















Rest in peace my friend.